Mina tankar...

Hejsan...

några tankar som åker runt i mitt huvve är, Varför är jag så himla hopplös?
varje gång någon försöker hjälpa mig funkar det inte för antingen så mår jag inte bra den dagen och då är det MITT fel eller att jag bara helt enkelt inte har lust just då...

varför är det så svårt undrar jag? Varför kan jag bara inte vara helt problemlös och slippa tänka på saker som sänker mitt självförtroende?...

ska det vara så himla svårt att mittt huvve bara kan acceptera hjälpen och inte hindra mig från att få hjälp?!

och alla tror att jag gör sakerna med flit, men det gör jag inte! sluta! sluta kalla mig för "oansvarig, lat, ohjälpsam"...det sänker mitt förtroende på mig själv ännu mer...

varför inte istället bara uppmuntra mig till saker o ting istället för att gnälla på mig?

t.ex....

"Mamma jag vill inte gå på mötet"

"joo du måste! du kommer må bättre efter det :)...Jag lovar det är inget farligt (eller vad det nu kan vara)"

"är du säker? :)"

"100% säker :)"

Verkligheten...

"Mamma jag vill inte gå på mötet"

"jo du måste! du jue inte bara skita i det! nu har jag ju bokat o allt o jag måste betala om vi inte kommer dit! så nu sätter du dig i bilen annars blire ingen jävla saker till dig i affären"

"...*börjar gråta, får dåligt sjävförtoende* du förstår inte! JAG. VILL. INTE. GÅ! jag mår inte bra!"

"joo nu sätter du dig!"

typ så...sen så måste jag tänka på min syrra ockso...låter som om att jag verkligen MÅSTE, men det måste jag...

för...det är...jobbigt...
när man bara tänker påre så får man tårar i ögonen o börjar gråta o hata allt!


mitt liv är komplicerat...det här är bara 1% problem av 30000000% problem...